Julskinkan 2008
Jul. Jul är för mig två saker. Dels de oändliga dagarna hemhemma fyllda med tråkiga traditioner, och så nuförtiden en vanlig ledig dag, men med god mat. Julbordet tillhörde en av de sakerna jag avskydde som liten, där var alltid så satans med mat upplassat och vidrigheter dessutom: risgrynsgröt och lutfisk med vitsås. Och ingen fick gå från bordet förrän man ätit risgrynsgröten som svällde i buken som cellulosa.
Och så sku det hälsas på en massa mor- & farföräldrar (singularis egentligen, farfar, mormor och morfar dog alla medan jag var riktigt liten), och tändas ljus på gravgården, medan allt man ville var att riva pappret av julklapparna och trycka i sig en Fazers blå medan man sträckläste slut den där ena julklappsboken. Där mellan sku Kalle ses på i TV och så Karl-Bertil. Inte så underligt om man blev lite avtrubbad.
Nuförtiden har jag inga som helst fasta traditioner, det är trevligt, men så har vi inga barn ännu heller. Frun har säkert en del fasta punkter, men det får stå för henne. Vårt julbord centrerar kring skinkan förstås, i år blev det en extra stor eftersom Prisma hade koncentrerat sig på storfamiljerna och den minska som fanns som inte var dansk gengris vägde över 5 kilo… Kålrotslåda och potatislåda ingår, de är ofta tillverkade av fruns gudmor. Kokt potatis, några burkar sill, kokta ärtor, sås, en vinflaska och ett par burkar kall öl. That’s it.
